Älskade envisa barn

Att barn kan vara envisa har jag vetat länge. Men måste nog säga att Vincent hör till den envisare sorten. Envisare barn har jag inte stött på. Eller så har jag bara blivit gammal.

Tidigare ikväll när vi satt i bilen, på väg hem sa jag åt honom att ”nu ska vi åka hem och äta kvällsmål, vi ska äta smörgås och joghurt”.

”Nej! Glass först!”, svarade Vincent

”Nej. Vi ska äta kvällsmål först. Sen kan du få glass”

”NEJ, GLASS FÖRST”. Vi skrattade med Alexander och jag hoppades i mitt stilla sinne att han skulle glömma glassen. Men när vi kom hem gick han raka vägen till frysen och tog en glasspinne.

Förr skulle jag ha hållit hårt fast vid mitt beslut att vi äter kvällsmål först men nu vet jag lite hur Vincent fungerar. Har han bestämt sig så har han. Och jag orkar inte ta alla strider alla gånger. Dessutom vet jag att han kan äta glass först och ändå orka med smörgås. Vilket han nu också gjorde. Han åt först två Ville Vallaton glasspinnar. SEN åt han en smörgås och en joghurt. Ja, han åt några tuggor chokokaka också där emellan som han ”ÅSSÅ HA!” när Dessi skar åt sig en bit. Både han och mamma var nöjda i alla fall. Oavsett i vilken ordning han åt.

Vi kan inte annat än förundras här hemma över hudan aptit denna kille har. Efter att ha haft ett barn som varit extremt kräsen och en så där normalkräsen som barn kan vara är det här rena himmelriket. Att ha ett barn som äter. Även om han envisas med att äta ”bujkmat” till frukost och efterrätten före maten.

En sak måste vi få honom att förstå, det att man inte ska äta från golvet. Det är en sak om man gör det hemma men man ska nog inte göra det på Sverigebåten eller i köpcentret. Usch och blä. Men säg det till en envis tvååring.

IMG_1605

En reaktion på “Älskade envisa barn

Kommentera